Förlossningsberättelse ur en killes perspektiv

Nu har vi hunnit landa lite här hemma i vårt nya liv och jag tänkte därför dela med mig av dom upplevelserna vi har varit med om senaste dagarna. Det vettigaste är väl att börja med söndagen eftersom att det var då värkarna började. Lets go!

Söndagen 20/5
Klockan 23 på kvällen väcker Angelica mig och säger att sammandragningarna gör lite ondare. Kanske är det värkarna som startat? Vi klockar dom och märker att dom kommer väldigt oregelbundet men detta är garanterat inga vanliga sammandragningar. Dom kommer här ibland flera i rad och sen blir det lugnt i några minuter följt av en större värk och sen börjar det om igen. Värt att nämna här är att Angelica har haft ett par sammandragningar om dagen sen typ vecka 16 så hon har väldigt bra koll på hur dom känns, och det här är någonting annat. Runt 01 pratar vi med förlossningen på SÖS som säger att hon ska ta alvedon och duscha. Tror ni vi hade alvedon hemma? Nope! Så det blev en vända till bensinmacken här i Tyresö för att shoppa lite. Det hjälpte ju dock inte för fem öre så det var helt onödigt men det blev lite tidsfördriv åtminstone. Någonstans runt halv tre säger Angelica åt mig att sova ifall att det faktiskt sätter igång nu så en av oss har fått lite sömn. Angelica kanske lyckas skrapa ihop max 10-15 minuters sömn den här natten och värkarna fortsätter lite oregelbundet. Tidigt på morgonen börjar dom komma lite mer regelbundet men fortfarande så är det ganska långt mellan värkarna.

Måndagen 21/5
På förmiddagen klockan 09 så lossnar vad som förmodligen är det sista av slemproppen tillsammans med lite blod. Det här är ett gott tecken på att saker verkligen är på gång så vi blir så glada. Båda går nu runt med en liten oro att det när som helst ska avta vilket skulle vara så jobbigt men änsålänge tickar det på. Värkarna har nu börjat komma oftare och oftare och mer regelbundet. Vi håller kontakt med förlossningen fortfarande och dom säger att det finns platser kvar men att vi ska hålla oss hemma så länge vi kan. 11:30 känner vi att vi måste få i oss mat och eftersom att det börjar bli jobbigare och jobbigare med värkarna så börjar det bli dags att ta sig in. Vi ringer förlossningen igen och säger att vi ska äta lite snabbt och att vi sen kommer in men då har det givetvis blivit fullt. Tur i oturen blir vi hänvisade till Södertäljes sjukhus vilket för oss kändes lite som att det var meningen. Vi hade nämligen tänkt välja det först men valde sedan SÖS, egentligen bara för att det låg lite närmre.

När vi kommer fram är klockan 13:00 ganska exakt och vi blir hänvisade till ett rum, CTG kopplas på och värkarna kommer givetvis direkt mer sällan. Då vi läst att det är vanligt att detta händer kände vi oss ganska lugna ändå. På vägen dit hade vi klockat värkarna till ungefär var 5-6:e minut. Klockan 14 gör dom en första undersökning och hon är nu öppen 3-4 cm men värkarna är lite för långsamma fortfarande. Vi var i gränslandet mellan att få stanna kvar och att få åka hem men Angelica fick ta ett bad och sen skulle dom undersöka igen och se vad som hänt efter 2 timmar.

16:00 är hon öppen 5-6cm och värkarna kommer inom ett tillräckligt intervall för att vi ska få stanna – Skönt! Var verkligen orolig över att allt skulle avta men nu hade vi kommit så pass långt att vi inte kunde åka hem. Barnmorskan föreslår TENS i ländryggen eftersom det framförallt är där som det gör så ont och det hjälper för Angelica direkt. Efter ett litet tag testar hon även lustgas på låg dos och det funkar bra. Sedan skruvades lustgasen upp lite och TENS:en höjdes allt eftersom värkarna gjorde ondare och ondare

Runt 19 gör vi en till undersökning och då är Angelica fortfarande öppen 6 cm. Värkarna kommer var 2-3:e minut och är intensiva och Angelica har provat att sitta på boll, på knä både rakt och lutande mot sängens ryggstöd, på sidan och på rygg. Ingenting påverkar någonting märkbart.

Strax innan 21 är hon fortfarande öppen 6cm trots att värkarna gör ondare och ondare. Barnmorskan tar hål på hinnan så att fostervattnet går. Detta i förhoppningarna om att dra igång det ytterligare. Här sätter vi även in dropp för att få värkarbetet att bli intensivare.

Vid 22-tiden så har Angelica så ont så att det börjar bli ohanterligt så barnmorskan förbereder för en läkare som ska komma och sätta epidural. Det hjälper bra och det kändes så skönt att se hur hon kunde andas ut ett tag. Att se henne ha så ont gjorde så ont i mig. Men man kan ju verkligen inte göra ett smack.

Runt 24 så var hon öppen 8 cm och nu får dom stänga av värkstimuleringen då det drar ner lillens puls för mycket. Dom sätter en elektrod på hans huvud för att bättre hålla koll på pulsen då CTG-apparaterna ibland tappar honom och det får absolut inte hända när han inte mår hundra. Nu börjar trycket neråt bli jobbigt.

Tisdag 22/5
Fram till och med klockan halv tre så provar dom lite olika saker för att få fart på det och när nästa kontroll görs så är hon äntligen 10cm öppen. Nu återstår bara en liten bit av kanten runt livmodertappen som ska försvinna innan Angelica får krysta ordentligt och lillen, som numera heter Dante, ska ner lite till. I det här skedet så har hon redan fått ett gäng värkar som inte går att hålla emot så jag ser hur hon krystar och hur ont det gör. När Angelica säger med gråten i halsen att ”Linus, jag vill åka hem nu” då brister det totalt. Det är ytterst sällan Angelica verkligen klagar på smärta så när hon säger att hon bara vill bort så känner man sig så hemsk när man inte kan göra någonting. Det enda jag kan göra är att fortsätta hålla henne i handen och stryka henne genom håret och säga att det snart är över. Som jag gjort de senaste timmarna. Man får bara fortsätta mata dom orden och hålla tummarna att det faktiskt snart är över. Man är verkligen maktlös.

Från 03 så börjar Dantes hjärtljud gå neråt både lägre och under längre perioder och dom börjar därför testa hans laktatnivåer för att se hur han mår.

Vid fyra så provar Angelica ett gåbord och står och gungar lite för att få ner honom. Detta gör ingen skillnad överhuvudtaget och kanten är fortfarande kvar. Värkarna är extrema och många gånger kan hon inte hålla emot krystningskänslan. Nu är det riktigt jobbigt. Jag ser hur Angelicas blick försvinner bort och hur varje värk får henne att krama om min hand allt var hon kan. Trots att hon har så ont så hon knappt vet vad hon heter så frågar hon mig gång på gång om hon tar i för hårt vilket jag svarar att hon får ta i hur jävla hårt hon vill. Hon får krossa min hand om det hjälper henne. Världens snällaste människa som fortsätter att bry sig om alla andra trots det hon själv går igenom. Jag hade förmodligen inte varit lika trevlig i det läget kan jag lova. En annan anekdot som jag aldrig kommer glömma är under ett byte av barnmorska när Angelica står med lustgasen i högsta hugg och har världens värk och ändå ska hon berätta för den nya barnmorskan att hon hade väldigt fina skor. Vem märker ens sånt i det läget? Hahaha

Klockan närmar sig 05 och här börjar Dante må sämre och sämre. Angelica kan inte hålla emot krystvärkarna och varje gång dom kommer så droppar hans puls ner lägre och lägre. För att få honom förbi den där kanten vill barnmorskan prova något lite mer radikalt. Hon varnar för att det kommer göra ont men att det kan hjälpa. Dom kopplar då bort den sista delen av sängen hon ligger på så att den slutar vid hennes rumpa och sen inväntar dom en värk. När den kommer så drar dom först upp hennes knän mot hennes bröst och håller där i någon sekund innan dom drar ner benen förbi sängkanten och ner mot golvet så hon sträcks ut. Detta görs tre gånger och skriken från Angelica blev för mycket för mig och båda vi gråter mot varandra efter detta. Kontrollen strax efteråt visar inga som helst förändringar förutom att han möjligtvis kanske åkte ner lite till. Nu börjar dom försöka forcera bort den där kanten och trycker därför med fingrarna samtidigt som Angelica krystar. Kanten vägrar försvinna och eftersom att Dante mår allt sämre där inne så börjar dom överväga andra alternativ. Dom diskuterar snitt med Angelica och hon säger att hon helst inte vill men att hon inte orkar länge till nu. Hon har ingen kraft kvar för att krysta mer och det är ju inte så konstigt när hon gjort det i nästan fem timmar vid det här laget. Dantes laktat är fortfarande under kontroll men stiger snabbt för varje gång vi testar. Jag har ingen aning om hur högt det får gå men man hörde på dom att det snart börjar bli dags att avsluta det här på vilket sätt som än fungerar. Vid nästa kontroll vid halv sju så är det fortfarande en kant kvar och varje värk får Angelica kämpa med all kraft för att inte krysta. Vilket funkar ibland men inte varje gång. Här provar vi en pall för att se om det kan hjälpa men trots ett gäng krystningar på den så händer det ingenting.

Klockan är nu 07 och Angelica är så trött och ledsen att hon knappt kan prata. Hon säger gång på gång att hon bara vill hem, att hon vill ligga på mitt bröst och att det här ska vara över. Jag har sagt att det snart är över i flera timmar nu så jag mäktar inte ens med att säga det längre. Det är personalbyte och dom som jobbat natten säger att dom ska prata ihop sig med dom nya innan dom tar ett beslut. Dante mår inte bra och har max några få krystningar kvar. Den nya personalen kommer in kvar över sju och undersöker Angelica och säger att dom inte känner någon kant. Äntligen är den borta och dom testar laktatet igen på Dante som fortsätter att stiga. Den nya barnmorskan säger åt Angelica att nu lägger du undan lustgasen, tar i allt vad du kan och försöker att hålla alla ljud inom dig. Alltså inte släppa ut något stön eller grymtande. Angelica har här nästan gett upp och säger att hon inte kan mer, det finns liksom ingenting att ta ifrån. Då säger barnmorskan ”Jo du har mer att ge, du har alltid lite mer att ge, ta i nu Angelica” och efter den värken blir det kalabalik inne på rummet.

Dom tar fram plast och hänger upp, plockar fram sugklockan och nu inser jag att dom kommer försöka få ut honom. Om några värkar är han kanske här. Men tänk om han inte klarar det längre? Han mår ju inte bra. Jag börjar skaka och är sekunder ifrån att spy men gör allt i min makt för att hålla mig lugn och kontrollerad inför Angelica. Men jag skakar på riktigt så hårt så mina händer pendlar säkert 1-2cm fram och tillbaka. Det kommer massa slurpande ljud under nästa värk och det låter så sjukt och jag blev verkligen livrädd. Jag och Angelica tittar bara på varandra och tänker säkert samma sak men vi säger ingenting. Nästa värk så ser jag hur barnmorskan drar i den kedjan som sugklockan sitter i och jag känner bara att det här är helt kört. Aldrig i helvetet att han klarar det här. När värken är över ber dom Angelica ta hennes hand och känna och då sticker huvudet ut lite. Nu är det bara en krystning kvar säger dom och nu sprutar tårarna från oss båda och när dom sedan lyfter ut honom och håller upp honom så är han helt mörkblå med världens konstigaste bula på huvudet. Det är som en liten munk som sticker upp och det är alltså märket från sugklockan. Hans huvud är helt mosat och snett och hade han väntat en sekund till med skriket så hade jag helt klart trott att det här inte gick men när det där underbara skriket kom och han las upp på Angelicas bröst så brast allt. Angelica såg så chockad ut och sa inte ett ord. Hon tittade bara runt och ner på Dante och sen upp på mig igen och man såg att hon inte förstod vad som hänt. Den mörkblåa färgen försvann snabbt när dom smekte honom på ryggen och han blev snabbt tyst och lugn.

Herregud säger jag bara. Det absolut sjukaste jag någonsin varit med om. Med en förlossning som startade runt 11 på kvällen på söndagen och som avslutades 07:28 på tisdagen så pågick allting i närmare 33 timmar med krystningsvärkar som höll på i nästan 6-7 timmar. Helt jävla sjukt hur en människokropp kan hantera detta och ännu sjukare hur Angelica hanterade det som om hon aldrig gjort någonting annat. Jag var och är fortfarande så jävla stolt. Dom timmarna man spenderar där på sjukhuset och alla timmar och dagar som läggs ner på återhämtning, amning och att ha ont överallt kommer aldrig gå att kompensera upp för som man. För att inte tala om dom 9 månaderna som man är gravid också. Allting vändes verkligen upp och ner och som jag skrev i mitt instagraminlägg häromdagen så vet jag exakt vart jag hittar min kraft när någonting är lite för jobbigt här i livet. Ingenting kan någonsin vara jobbigare och mer påfrestande än det hon gjort. Min största förebild och världens bästa mamma <3

Här kommer en liten bildbomb från dagarna!

 

 

 

 

2 thoughts on “Förlossningsberättelse ur en killes perspektiv

  1. Jag hörde att det var en tuff förlossning, men att den var så tuff hade jag inte förstått. Inser också att Angelica har varit oerhört stark och utstått otroliga smärtor. Det gör ont att föda barn, men mina förlossningar har varit mycket lättare än hennes. Dels var de inte så långa och dels kom barnen ut utan annan hjälp än krystvärkar. När Anders skulle komma så la sig barnmorskan på magen och tryckte på, för han var lite större och långsammare. Att sitta bredvid sin älskade som kämpar så måste ha känts otroligt jobbigt för dig Linus. Man känner sig så maktlös och vill hjälpa till, men det går ju inte. Så många oroliga timmar tar mycket energi och jag är så lycklig att allt till slut gick bra och att ni har er underbara lille Dante. Ta den tid ni behöver för att vila upp och rå om varandra. Det är ni värda! Många kramar från gammelfarmor!

    1. Hade helt missat kommentarerna nu när jag bara skrivit via mobilen! Dumt att jag inte får notiser. Jaa usch det var inte roligt att stå bredvid och känna sig så maktlös. Men nu är han äntligen här så vi får lära känna honom på riktigt 😍 massa kramar, vi ses ikväll ❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *